lördag 11 september 2010

Kvinna med rum för sig själv

Häromdagen blev jag intervjuad och plåtad för ett reportage i tidningen Tara. Det var en god vän och kollega som arbetar som frilansjournalist som intervjuade och en fotografkompis till henne som plåtade. Anledningen till detta var frilansjournalisten tyckte att mitt boende i lägenhet en dag i veckan var en intressant och ovanlig lösning. Det verkar inte vara så många mammor som kan eller vill ha en egen lya på det sättet. Intressant är också det faktum att så många tycker det är konstigt och att det måste vara något fel. På mig eller på min relation till make och barn. Jag pratade häromdagen med en släkting som sa att hon möter samma slags reaktioner när hon berättar att hon och maken har skilda sovrum. En högst praktisk lösning för dem eftersom de har helt olika dygnsrytm och maken snarkar något infernaliskt.

Att vara med i Tara är inget jag har längtat efter även om jag gärna läser tidningen. Det känns en smula besvärande att vika ut sig i en tidning på det sättet. Jag valde att göra det ändå eftersom jag ser det som ett viktigt statement och ett exempel för andra kvinnor. Man måste inte ge upp allt för sin familj, det finns sätt att behålla en egen sfär. Alla kan förstås inte ha en egen lägenhet, men det finns andra sätt. Antingen att få ett eget rum eller att kräva utrymme i tid för att göra sina egna grejor. Så som män har gjort i alla tider! Jag har tur som har en man som i alla tider har förstått och respekterat mitt behov av eget utrymme och egen tid. Som alla starka män är han trygg i sig själv och har inget behov av att kontrollera mig eller begränsa mig. Det borde vara självklart men verkar inte vara det på alla håll. Å andra sidan verkar det också vara hos kvinnorna som problemet ligger. Att ”överge” barnen på det sättet är uteslutet för många, då skulle de känna sig som en dålig mor. Att sedan fadern gör det stup i kvarten för att åka på jobbresor, träffa polare eller ägna sig åt sina hobbies verkar inte vara samma sak. Det skulle vara intressant att undersöka hur mycket tid män respektive kvinnor tillbringar utanför hemmet när det inte är kontorstid. Ska vi gissa på att det är väldigt stor skillnad?

När intervjun var slut skulle jag plåtas. En enkel och snabb match tänkte jag naivt, jag som inte varit med i en sådan här tidning tidigare. In kommer fotografen med en resväska full med grejor och börjar packa upp! Efter en stund ser min lilla lya ut som om vi tänkte spela in en långfilm där. Det är kameror, lampor, stativ, reflektorer, sladdar och diverse annan jox. Jag beordras att placera mig i soffan och sedan börjar det: sätt dig upp lite mer, sträck på dig, fast se mysig ut, nej inte så mysig, sträck på dig, titta hitåt, vrid mer på huvudet, titta i boken, titta ner, titta upp, SE MYSIG UT! Puh! Sisådär 800 bilder senare när jag fått värmeslag under den mysiga filten är vi klara. Tror jag. Då flyttar vi ut i hallen för att ta en välkomnande bild med mig i ytterdörren. Och så börjar det på nytt: sträck på dig, se välkomnande ut, vrid på huvudet osv, osv. Och hela tiden står journalisten och vippar med en stor reflektor för att få fram rätt lyster i min, nu ganska uttröttade, nuna. Nu börjar jag förstå hur mycket jobb det ligger bakom till synes helt avslappade och spontana bilder man ser i tidningar av det här slaget. Och hur väldigt lite glamoröst det måste vara att jobba som fotomodell. All heder till det proffsiga teamet som jobbade med mig och som hela tiden var supertrevliga och glada. Det kan inte ha varit lätt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar