Idag har jag fattat ett drastiskt beslut. Och också, min vana trogen när jag har bestämt mig för något, omedelbart genomfört det. Jag har sagt upp mig! Naturligtvis är det något jag har funderat på under lång tid och nu hade jag kommit så långt i mina tankar att det inte gick att backa längre.
Jag har haft mitt jobb i fem år och det har verkligen varit en fantastisk tid. Jag har fått arbeta med duktiga och trevliga människor, jag har fått resa och uppleva andra kulturer och jag har lärt mig massor! Det sista året har jag dock känt att det har börjat ta emot. Att resa är fantastiskt men också tröttande och man måste vara borta mycket från sin familj. Efter några år av intensivt resande kände jag att det fick räcka. Jag har också upptäckt att det inte är riktigt min grej att driva långa projekt med mycket administration. Jag är en kreativ uppstartare men ingen förvaltartyp; långa perioder av samma sak suger musten ur mig. Det gör också för mycket administrativt arbete vid datorn. Dags för en förändring alltså!
Innan jag fick mitt nuvarande arbete arbetade jag som frilans. Jag höll utbildningar och workshops, arrangerade events, gjorde inventeringar och utredningar, skrev ansökningar m.m. Efter ett längre uppdrag för min nuvarande arbetsgivare fick jag ett erbjudande om arbete och trivdes så bra med arbetet och kollegorna att jag sa ja. Sedan blev jag kvar i fem roliga år. Nu går jag tillbaka till min frilanstillvaro. Jag tror att det kommer att ge mig ökad frihet och mer möjlighet att arbeta med kortare insatser som stimulerar mig. Det känns spännande men också en smula läskigt förstås. Jag hoppas och tror att det nätverk som jag byggt upp genom åren ska vilja fortsätta att arbeta med mig, fast nu som frilans. Det återstår att se. Beslutet är fattat, nu är det bara att kasta sig ut och tro på sig själv!
måndag 26 april 2010
lördag 24 april 2010
Baka är livet!
Jag gillar att baka. Jag vet inte riktigt varför men det är något speciellt med att svänga ihop en pösande deg, forma bullar eller bröd och sedan se resultatet. För att inte tala om att smaka resultatet! Jag är en periodare; ibland bakar jag mycket och ibland inte alls, men just nu är jag i högform! Min specialité är bullar; frukostbullar och fikabullar. Bröd blir så fort dåligt, bullar kan man ha i frysen och bara ta fram precis så många man vill ha.
Hela hösten gick jag på LCHF-kost vilket innebar att bröd var strängeligen förbjudet. Dieten fick mig att må mycket bättre, jag kände mig piggare och jag gick ner 14 kilo i vikt. Att vara utan pasta och ris var helt OK, socker och potatis gick också bra men jag saknade bröd. Framför allt saknade jag känslan av att baka sitt eget bröd och sedan få äta det. Nu har jag gått över till en mera hemmasnickrad diet som är en korsning mellan GI och LCHF. Jag håller fortfarande nere kolhydraterna och bangar inte för fett, men nu äter jag lite potatis och har börjat baka igen. Under veckorna är jag brödfri men på helgen äter jag och maken goda frukostbullar som jag bakat själv och en bullfika med barnen på eftermiddagen. Mums! Jag försöker hålla ner mängderna dock, det går väl sisådär.
En roligt sak med att baka är att man kan experimentera. Visst har jag mina favoriter men jag provar också ofta nya saker. Idag provade att använda blåbärssylt som fyllning i fikalängden iställer för det gamla vanliga: smör, kanel och socker. Ungarna var inte helt nöjda med nymodigheten men maken och jag tyckte det var gott. Häromdagen hällde jag i färska hallon i den mjuka chokladkakan innan jag gräddade den, det blev en superfavorit! Att riva morötter och blanda i rågbullarna till frukost blir också gott. För en tid sedan snubblade jag över ett recept där man mixar en burk bönor, kikärtor eller linser och blandar med vatten till degvätska. Frukostbullarna blev otroligt saftiga och goda, dessutom väldigt mättande. En klar favorit hos både make och barn. Jag har dock inte berättat för barnen att det är bönor i, då hade de aldrig ens smakat på dem.
Med ganska små medel kan man göra bullarna lite nyttigare utan att det märks så mycket. Det gäller både frukostbullar och fikabullar. Att det inte märks är viktigt om man vill få ungarna välvilligt inställda. Saker man kan smyga in är t.ex. vetekli, rågkross, krossade linfrön samt olika sorters grovt mjöl. Det måste gå gradvis i långsam takt dock, annars märker de små liven vad man håller på med och då blir det tvärstopp! Våra kanelbullar t.ex. är mörkare och prickigare än andras men barnen äter dem gärna eftersom jag har smugit nyttigheterna så gradvis att de aldrig märkt det. Jag kan dock se på andra ungar som kommer på besök att de tittar lite skeptiskt på bullarna. De brukar dock äta när de ser att mina barn hugger in med god aptit.
Nästa stora utmaning blir surdeg! Surdegsbröd är så otroligt gott, särskilt när man rostar det. Jag funderar nu allvarligt på att hoppa på surdegstrenden och sätta igång min egen surdegskultur. Jag har förstått att det är en hel vetenskap och att folk bildar klubbar och byter kulturer med varandra. Snart kommer jag att vara en av dem som oavbrutet pratar om sin deg och gullar med den som om det var ett husdjur. Jag kan knappt vänta!
Hela hösten gick jag på LCHF-kost vilket innebar att bröd var strängeligen förbjudet. Dieten fick mig att må mycket bättre, jag kände mig piggare och jag gick ner 14 kilo i vikt. Att vara utan pasta och ris var helt OK, socker och potatis gick också bra men jag saknade bröd. Framför allt saknade jag känslan av att baka sitt eget bröd och sedan få äta det. Nu har jag gått över till en mera hemmasnickrad diet som är en korsning mellan GI och LCHF. Jag håller fortfarande nere kolhydraterna och bangar inte för fett, men nu äter jag lite potatis och har börjat baka igen. Under veckorna är jag brödfri men på helgen äter jag och maken goda frukostbullar som jag bakat själv och en bullfika med barnen på eftermiddagen. Mums! Jag försöker hålla ner mängderna dock, det går väl sisådär.
En roligt sak med att baka är att man kan experimentera. Visst har jag mina favoriter men jag provar också ofta nya saker. Idag provade att använda blåbärssylt som fyllning i fikalängden iställer för det gamla vanliga: smör, kanel och socker. Ungarna var inte helt nöjda med nymodigheten men maken och jag tyckte det var gott. Häromdagen hällde jag i färska hallon i den mjuka chokladkakan innan jag gräddade den, det blev en superfavorit! Att riva morötter och blanda i rågbullarna till frukost blir också gott. För en tid sedan snubblade jag över ett recept där man mixar en burk bönor, kikärtor eller linser och blandar med vatten till degvätska. Frukostbullarna blev otroligt saftiga och goda, dessutom väldigt mättande. En klar favorit hos både make och barn. Jag har dock inte berättat för barnen att det är bönor i, då hade de aldrig ens smakat på dem.
Med ganska små medel kan man göra bullarna lite nyttigare utan att det märks så mycket. Det gäller både frukostbullar och fikabullar. Att det inte märks är viktigt om man vill få ungarna välvilligt inställda. Saker man kan smyga in är t.ex. vetekli, rågkross, krossade linfrön samt olika sorters grovt mjöl. Det måste gå gradvis i långsam takt dock, annars märker de små liven vad man håller på med och då blir det tvärstopp! Våra kanelbullar t.ex. är mörkare och prickigare än andras men barnen äter dem gärna eftersom jag har smugit nyttigheterna så gradvis att de aldrig märkt det. Jag kan dock se på andra ungar som kommer på besök att de tittar lite skeptiskt på bullarna. De brukar dock äta när de ser att mina barn hugger in med god aptit.
Nästa stora utmaning blir surdeg! Surdegsbröd är så otroligt gott, särskilt när man rostar det. Jag funderar nu allvarligt på att hoppa på surdegstrenden och sätta igång min egen surdegskultur. Jag har förstått att det är en hel vetenskap och att folk bildar klubbar och byter kulturer med varandra. Snart kommer jag att vara en av dem som oavbrutet pratar om sin deg och gullar med den som om det var ett husdjur. Jag kan knappt vänta!
fredag 23 april 2010
Att äta kött eller inte
Jag har funderat på att bli ekotarian. I mitt fall betyder det att bara äta ekologisk kött när jag äter kött. Hittar jag inte ekokött får det bli vegetariskt.
Jag antar att en riktigt hard-core ekotarian bara äter ekologiskt av allting men det ger jag mig inte in i. Det skulle nog kunna funka fint i ett vuxenhushåll inne i stan
men det känns för svårt i ett hushåll med tre kräsna ungar i en förort. I alla fall för mig. Nä, min light-variant med kött känns hanterbar. Det får nog bli en del hamstrande av ekokött när jag hittar det eftersom vår Ica-affär bara brukar ha ekofärs. Ibland kommer det in annat ekokött och då blir det till att köpa på sig och frysa in. Kruxet med den metoden är att komma ihåg att plocka ut köttet kvällen innan och lägga det i kylen för tining. Jag har en förmåga att glömma det och inte komma på det förrän jag kommer hem från jobbet och ska börja laga. Då blir det till att tänka om helt när det gäller matlagningen eller att snabbtina köttet i mikron, vilket inte känns särskilt eko alls. Kanske om jag lägger in en påminnelse i min mobil?
En svårighet med att bli kött-ekotarian är att hitta ekologiskt kycklingkött. Det finns aldrig i vår affär och jag vet inte var jag kan hitta det. Och jag älskar kyckling! Det sägs att vissa Coop-butiker har Bosarps-kyckling som är ekologisk, jag får väl ut och leta. Och hur gör jag med fisk? Bara ekofisk? Hmm.
Att bli helvegetarian har aldrig lockat mig. Jag gillar kött och ser det som naturlig föda. Jag har aldrig förstått mig på de vegetarianer som inte äter kött för att det är taskigt att döda djur. Jag menar, traska ut i vilket stycke natur som helst och du får se på dödande. Är det inte lite fånigt att hävda att ett lejon är taskigt som dödar en gasell? De är båda en del av näringskedjan och det är vi också. Däremot har jag väldigt sympati och respekt för de som inte äter djur för att djurhanteringen är djupt oetisk och väldigt långt ifrån djurens naturliga liv och beteende. Eller de som är vegetarianer för att köttätande bidrar till växthuseffekten.
Det är tanken på djurhanteringen som gör att jag vill bli ekotarian. Då vet jag att det kött jag äter kommer från djur som fått gå ute och bete sig naturligt och de har dessutom fått obesprutad föda. Då kvarstår problemet med växthuseffekten. Såvitt jag har förstått så är det ekologiska jordbruket mindre energislukande eftersom konstgödsel är väldigt energikrävande att framställa. Det är alltid en tröst men det vore ändå önskvärt ur klimatsynpunkt att vi åt mera vegetariskt och mindre kött. Jag skulle gärna bli någon slags deltidsvegetarian. Man skulle kanske börja med en vegetarisk dag i veckan? Det svåra är att få med barnen på detta. Jag får väl leta i mina kokböcker efter vegomat som de kan tänkas äta. Svårt när de enda grönsaker de äter är majs och gurka men skam den som ger sig!
Jag antar att en riktigt hard-core ekotarian bara äter ekologiskt av allting men det ger jag mig inte in i. Det skulle nog kunna funka fint i ett vuxenhushåll inne i stan
men det känns för svårt i ett hushåll med tre kräsna ungar i en förort. I alla fall för mig. Nä, min light-variant med kött känns hanterbar. Det får nog bli en del hamstrande av ekokött när jag hittar det eftersom vår Ica-affär bara brukar ha ekofärs. Ibland kommer det in annat ekokött och då blir det till att köpa på sig och frysa in. Kruxet med den metoden är att komma ihåg att plocka ut köttet kvällen innan och lägga det i kylen för tining. Jag har en förmåga att glömma det och inte komma på det förrän jag kommer hem från jobbet och ska börja laga. Då blir det till att tänka om helt när det gäller matlagningen eller att snabbtina köttet i mikron, vilket inte känns särskilt eko alls. Kanske om jag lägger in en påminnelse i min mobil?
En svårighet med att bli kött-ekotarian är att hitta ekologiskt kycklingkött. Det finns aldrig i vår affär och jag vet inte var jag kan hitta det. Och jag älskar kyckling! Det sägs att vissa Coop-butiker har Bosarps-kyckling som är ekologisk, jag får väl ut och leta. Och hur gör jag med fisk? Bara ekofisk? Hmm.
Att bli helvegetarian har aldrig lockat mig. Jag gillar kött och ser det som naturlig föda. Jag har aldrig förstått mig på de vegetarianer som inte äter kött för att det är taskigt att döda djur. Jag menar, traska ut i vilket stycke natur som helst och du får se på dödande. Är det inte lite fånigt att hävda att ett lejon är taskigt som dödar en gasell? De är båda en del av näringskedjan och det är vi också. Däremot har jag väldigt sympati och respekt för de som inte äter djur för att djurhanteringen är djupt oetisk och väldigt långt ifrån djurens naturliga liv och beteende. Eller de som är vegetarianer för att köttätande bidrar till växthuseffekten.
Det är tanken på djurhanteringen som gör att jag vill bli ekotarian. Då vet jag att det kött jag äter kommer från djur som fått gå ute och bete sig naturligt och de har dessutom fått obesprutad föda. Då kvarstår problemet med växthuseffekten. Såvitt jag har förstått så är det ekologiska jordbruket mindre energislukande eftersom konstgödsel är väldigt energikrävande att framställa. Det är alltid en tröst men det vore ändå önskvärt ur klimatsynpunkt att vi åt mera vegetariskt och mindre kött. Jag skulle gärna bli någon slags deltidsvegetarian. Man skulle kanske börja med en vegetarisk dag i veckan? Det svåra är att få med barnen på detta. Jag får väl leta i mina kokböcker efter vegomat som de kan tänkas äta. Svårt när de enda grönsaker de äter är majs och gurka men skam den som ger sig!
onsdag 21 april 2010
Ur askan
Vår utställning på världsutställningen i Shanghai går framåt trots ask-problem. Malmös man i Bryssel befann sig i Kina på ett bröllop när vulkanen fick fnatt och kan nu inte komma hem igen. Eftersom han är en handlingens man tog han sig till Shanghai, intog den lägenhet vi hyrt där, drog på sig bröllopskostymen och satte igång med att få fart på saker och ting. Nu tar han emot besökare iförd fin grå kostym tillsammans med vår kinesiska personal samtidigt som han styr och ställer för att få det sista färdigt, fjärrstyrd via telefon av min kollega som sitter i Malmö och inte kan ta sig dit. Vilken man!
Vi har fått foton från vår utställning och våra grannars, bl.a. Paris och Osaka. Det är lite pinsamt att se hur stora och påkostade utställningar de har jämfört med vår. Vi är kusinen från landet, helt klart. Det ser dock ut att vara mest skådebröd, mycket flashande men lite innehåll. Dessutom ganska tråkigt för besökarna. Vi har mycket mindre budget är de andra (MYCKET mindre!) men har lagt ner möda på att skapa interaktiva grejor som besökarna kan ha lite kul med samtidigt som de lär sig något. Hoppas vi i alla fall. Vi har t.ex.en stor modell av Västra Hamnen där man kan trycka på olika knappar och se saker hända samtidigt som man får information om vad som händer på en bildskärm. T. ex. kan man köra en gasdriven buss eller få igång ett vindkraftverk. Vi har en "energicykel" som genererar energi när man trampar. Man kan tända belysningen i vår Turning torso-modell med den eller ladda sin mobil. Och så har vi vår "lekstuga" där man kan bygga solcellsbilar och små vindkraftverk. Nu pågår en provomgång före den riktiga invigningen där de släpper in folk i förväg för att se hur det funkar, Häromdagen kom det ca 500 besökare. Vår personal rapporterade att t.ex,. cykeln var otroligt poppis. Kul! Fast om det kommer 500 pers redan i provomgången blir man lite nervis för hur vår lilla monter och vår personal ska klara av den eventuella anstormning som kommer sen. Vi som skrattade så när kineserna ville att vi skulle skicka in en plan för "crowd management". Vårt problem brukar ju inte vara att det kommer för MYCKET folk precis. Nu är vi rätt glada för den där planen...
Vi har fått foton från vår utställning och våra grannars, bl.a. Paris och Osaka. Det är lite pinsamt att se hur stora och påkostade utställningar de har jämfört med vår. Vi är kusinen från landet, helt klart. Det ser dock ut att vara mest skådebröd, mycket flashande men lite innehåll. Dessutom ganska tråkigt för besökarna. Vi har mycket mindre budget är de andra (MYCKET mindre!) men har lagt ner möda på att skapa interaktiva grejor som besökarna kan ha lite kul med samtidigt som de lär sig något. Hoppas vi i alla fall. Vi har t.ex.en stor modell av Västra Hamnen där man kan trycka på olika knappar och se saker hända samtidigt som man får information om vad som händer på en bildskärm. T. ex. kan man köra en gasdriven buss eller få igång ett vindkraftverk. Vi har en "energicykel" som genererar energi när man trampar. Man kan tända belysningen i vår Turning torso-modell med den eller ladda sin mobil. Och så har vi vår "lekstuga" där man kan bygga solcellsbilar och små vindkraftverk. Nu pågår en provomgång före den riktiga invigningen där de släpper in folk i förväg för att se hur det funkar, Häromdagen kom det ca 500 besökare. Vår personal rapporterade att t.ex,. cykeln var otroligt poppis. Kul! Fast om det kommer 500 pers redan i provomgången blir man lite nervis för hur vår lilla monter och vår personal ska klara av den eventuella anstormning som kommer sen. Vi som skrattade så när kineserna ville att vi skulle skicka in en plan för "crowd management". Vårt problem brukar ju inte vara att det kommer för MYCKET folk precis. Nu är vi rätt glada för den där planen...
måndag 19 april 2010
Ask-problem
Den isländska askan ställer till det på alla möjliga håll. För vår del handlar det om att vår utställning på världsutställningen i Shanghai är i fara. Kollegan som har huvudansvaret sitter in-askad på kontoret och kan inte ta sig dit. Det enda hon kan göra är att sitta hemma vid datorn och se hur allting långsamt går åt skogen utan att kunna ingripa. Allting är försenat, grejorna kommer inte fram, kineserna jagar henne konstant om olika saker som ska fixas. Jag ska åka dit om en vecka och blir kanske, ironiskt nog, den som är först på plats. De som har beställda biljetter längre fram i tiden går före dem som redan missat sin resa. Då kommer alltså jag, som bara skulle hjälpa till, till Shanghai före kollegan som har huvudansvaret och koll på allt. Ser inte riktigt fram mot att komma fram till kaos, få lösa en massa problem och ensam representera Malmö i röran. Å andra sidan kanske askan ligger kvar länge, vilket innebär att vår monter blir helt tom på svenskar vid invigningen. Vår tappra kinesiska personal får hålla ställningarna!
Visst är det trist med vulkanen och alla problem detta för med sig men jag har en viss dragning åt galghumor. Kan alltså inte låta bli att fnissa åt alla ask-skämt som florerar som t.ex. ”Dear Iceland, we said we wanted cash, not ash!”
Som sista kvinna på jorden (känns det som) har jag nu upptäckt det roliga med Facebook! Har stretat emot i det längsta men blev till slut övertalad och i lördags loggade jag in för första gången. Och blev fast! Tillbringade större delen av helgen vid datorn, ”addade” vänner, läste och fnissade. Hittade gamla skolkompisar och flammor. Visst blir det mycket trams, men trams ska inte underskattas. Det är viktigt att få slappna av och vara lite fjantig emellanåt! Maken kom med det goda rådet att se det som en stund vid kaffeapparaten på jobbet. Lite snabba utbyten av tankar på en avslappnad nivå tillsammans med folk som man uppskattar. Ett roligt sätt att få ta del av folks tankar och göromål i vardagen. Facebook – me like!
Visst är det trist med vulkanen och alla problem detta för med sig men jag har en viss dragning åt galghumor. Kan alltså inte låta bli att fnissa åt alla ask-skämt som florerar som t.ex. ”Dear Iceland, we said we wanted cash, not ash!”
Som sista kvinna på jorden (känns det som) har jag nu upptäckt det roliga med Facebook! Har stretat emot i det längsta men blev till slut övertalad och i lördags loggade jag in för första gången. Och blev fast! Tillbringade större delen av helgen vid datorn, ”addade” vänner, läste och fnissade. Hittade gamla skolkompisar och flammor. Visst blir det mycket trams, men trams ska inte underskattas. Det är viktigt att få slappna av och vara lite fjantig emellanåt! Maken kom med det goda rådet att se det som en stund vid kaffeapparaten på jobbet. Lite snabba utbyten av tankar på en avslappnad nivå tillsammans med folk som man uppskattar. Ett roligt sätt att få ta del av folks tankar och göromål i vardagen. Facebook – me like!
lördag 17 april 2010
Vad betyder jobbet?
Funderar just nu en hel del på vad jobbet egentligen betyder för mig och andra. Börjar upptäcka hur mycket av livets vakna tid som går åt till mitt jobb. Jag jobbar heltid som många andra men även när jag är ledig så tänker jag mycket på jobbet. Det är ju så mycket som pågår, problem som måste lösas, saker som borde ha fixats som jag inte hunnit med. Hur stänger man av? Vill jag stänga av? Och vem är jag om jag inte är projektledar-Johanna?
Häromdagen i kopieringsrummet påstod en kollega att det i Tyskland inte är rumsrent att prata jobb i sociala sammanhang. På en fest t.ex. så anses det inte trevligt att fråga folk om deras jobb. Jag vet inte om det är sant men det är en intressant tanke. I Sverige känns det ju som om vi i väldigt hög grad definieras utifrån vad vi jobbar med. Det är ofta det första man frågar om när man träffar en ny människa; "Vad sysslar du med då?" Igår var jag bortbjuden och började tänka på detta när jag skulle prata med min bordsgranne. Bestämde mig för att inte fråga vad han jobbade med. Det var svårt! Jag räddades av det faktum att det var en släktbjudning hos sonens flickvän som fyllde år, så jag kunde fråga hur han var släkt med de andra. Det tog en stund att reda ut och sedan var samtalet igång. Jag vet fortfarande inte vad han jobbar med, så det gick ju bra. Ska försöka fortsätta med att inte fråga folk vad de jobbar med och inte heller prata om mitt eget jobb. Det sistnämnda kan också vara ett intressant experiment. Om jag inte pratar om mitt jobb, vad har jag då att komma med? Eftersom jag jobbar med det jag gör så blir det ofta snack om mitt arbete. Folk tycker det är spännande med alla resor och sanningen att säga så tycker jag om att vara denna intressanta person som reser världen runt. Intressant i andras ögon alltså, själv tycker jag inte längre att det är så märkvärdigt.
Kanske skulle man testa helt nya svar på frågan vad man sysslar med. Dra upp fritidsintressen man har eller intressanta tankar man går och bär på. Vem vet, kanske samtalen blir mycket mera levande och inpå livet? Jag ser fram emot detta intressanta experiment. Kanske upptäcker vi helt nya saker hos varandra om vi slutar prata jobb?
Häromdagen i kopieringsrummet påstod en kollega att det i Tyskland inte är rumsrent att prata jobb i sociala sammanhang. På en fest t.ex. så anses det inte trevligt att fråga folk om deras jobb. Jag vet inte om det är sant men det är en intressant tanke. I Sverige känns det ju som om vi i väldigt hög grad definieras utifrån vad vi jobbar med. Det är ofta det första man frågar om när man träffar en ny människa; "Vad sysslar du med då?" Igår var jag bortbjuden och började tänka på detta när jag skulle prata med min bordsgranne. Bestämde mig för att inte fråga vad han jobbade med. Det var svårt! Jag räddades av det faktum att det var en släktbjudning hos sonens flickvän som fyllde år, så jag kunde fråga hur han var släkt med de andra. Det tog en stund att reda ut och sedan var samtalet igång. Jag vet fortfarande inte vad han jobbar med, så det gick ju bra. Ska försöka fortsätta med att inte fråga folk vad de jobbar med och inte heller prata om mitt eget jobb. Det sistnämnda kan också vara ett intressant experiment. Om jag inte pratar om mitt jobb, vad har jag då att komma med? Eftersom jag jobbar med det jag gör så blir det ofta snack om mitt arbete. Folk tycker det är spännande med alla resor och sanningen att säga så tycker jag om att vara denna intressanta person som reser världen runt. Intressant i andras ögon alltså, själv tycker jag inte längre att det är så märkvärdigt.
Kanske skulle man testa helt nya svar på frågan vad man sysslar med. Dra upp fritidsintressen man har eller intressanta tankar man går och bär på. Vem vet, kanske samtalen blir mycket mera levande och inpå livet? Jag ser fram emot detta intressanta experiment. Kanske upptäcker vi helt nya saker hos varandra om vi slutar prata jobb?
Välkommen!
Välkommen till min nya blogg! Jag har tidigare bloggat om mitt prylfria år på http://prylfritt.blogspot.com . Häromdagen tog det prylfria året slut och det var dags att säga bye, bye. Det kändes ganska vemodigt kan jag säga. Bloggandet har hjälpt mig att få perspektiv på mitt liv och rätsida på mina, ofta ganska snurriga, tankar. Därav den blogg som du nu läser. Jag fortsätter att skriva, kan inte låta bli! Min “programförklaring” hittar du till höger så den tänker jag inte upprepa. Bara hälsa gamla och nya läsare välkomna och hoppas att ni ska trivas. Kommentera gärna mina inlägg eller skicka ett mejl direkt till mig på johanna(at)ekne.se.
Jag tänker bl.a. skriva en del om möjligheten att leva ett ekologiskt hållbart liv. Möjligheten och skyldigheten. För vad har vi egentligen för skyldighet? Är det upp till oss stackars knegande Svenssons att rädda planeten? Eller är det systemlösningar som ska till medan vi kan luta oss tillbaka? Ja, inte vet jag. Ena dagen tycker jag si och andra så, men jag brukar landa i något slags mellanläge. Naturligtvis måste våra makthavare fatta beslut om systemlösningar som styr om den stora skutan i en mer långsiktigt hållbar riktning. Men vi också måste hjälpa till. Visst kan det kännas som om det inte spelar någon roll vad lilla jag gör i det stora hela. Att de utsläpp jag orsakar till atmosfären genom min livsstil är försumbara i jämförelse med vad kolkraftverken i Kina ställer till med till exempel. Men jag tror ändå att vi måste göra vad vi kan. Vi är många! Och vi räknas! Inte minst måste vi visa våra barn att vi bryr oss och att det är lönt att engagera sig. Även om det är jobbigt och tar emot.
Hur var nu det Astrid sa:”Annars är man bara en liten lort!”.
Jag tänker bl.a. skriva en del om möjligheten att leva ett ekologiskt hållbart liv. Möjligheten och skyldigheten. För vad har vi egentligen för skyldighet? Är det upp till oss stackars knegande Svenssons att rädda planeten? Eller är det systemlösningar som ska till medan vi kan luta oss tillbaka? Ja, inte vet jag. Ena dagen tycker jag si och andra så, men jag brukar landa i något slags mellanläge. Naturligtvis måste våra makthavare fatta beslut om systemlösningar som styr om den stora skutan i en mer långsiktigt hållbar riktning. Men vi också måste hjälpa till. Visst kan det kännas som om det inte spelar någon roll vad lilla jag gör i det stora hela. Att de utsläpp jag orsakar till atmosfären genom min livsstil är försumbara i jämförelse med vad kolkraftverken i Kina ställer till med till exempel. Men jag tror ändå att vi måste göra vad vi kan. Vi är många! Och vi räknas! Inte minst måste vi visa våra barn att vi bryr oss och att det är lönt att engagera sig. Även om det är jobbigt och tar emot.
Hur var nu det Astrid sa:”Annars är man bara en liten lort!”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
