Att få formulera sig

Den här bloggen har varit tom och outnyttjad ett bra tag men nu har jag bestämt mig för att sparka igång igen! I våras kroknade jag efter att ha bloggat ganska intensivt, först under mitt prylfria år på www.prylfritt.blogspot.com och sedan här på Hållbara livet. Det började kännas som en plikt att blogga och jag fick rejält dåligt samvete när jag inte skrivit på ett tag. Att blogga ska ju vara roligt! I samma veva började jag på Facebook och tyckte det var underbart lättvindigt och kravlöst i jämförelse. Man bara rafsar ner några rader och vips så är det klart. Och vad mycket trevliga människor man får kontakt med, bara sådär.

Efter ett tag med Facebook har jag dock börjat känna mig begränsad. Så mycket att säga och så lite plats! Mina inlägg har blivit längre och längre och det börjar bli frustrerande att inte få utveckla mina tankar mer. Så här är jag igen, på min kära blogg! Jag gillar fortfarande Facebook och tänker stanna kvar där men ambitionen är att klara av båda. Vi får väl se hur det går.

De läsare jag hade här på bloggen har naturligtvis tröttnat och försvunnit för länge sedan. Det är tråkigt men inte på något sätt avgörande. Naturligtvis är det roligt om man blir läst och kommenterad, fattas bara annat. Men om ingen läser skriver jag ändå. Författaren Gun-Britt Sundström använde en gång för länge sedan ordet ”formuleringsglädje” och det har stannat kvar hos mig. Det är precis vad det handlar om. Att få formulera sig, om så bara för sig själv, är på något vis förlösande. Att leta efter en känsla, en stämning, och sedan lyckats uttrycka den i ord ÄR verkligen en sann glädje. Man vänder och vrider på orden och vips, där satt den! Precis så ska det uttryckas, precis så är det. Och på köpet blir man lite klokare, får lite mer självinsikt.

Även i de stunder jag inte har tillgång till Facebook eller min blogg har jag ett behov av att formulera mig. Ofta går jag omkring och beskriver verkligheten omkring mig, tyst för mig själv. Ibland är det någon särskilt person jag berättar för, någon som jag tror skulle vara intresserad av det som just händer, och ibland är det bara vem som helst där ute. På det viset riskerar man inte att trötta ut någon som har annat för sig än att lyssna på mig i det oändliga. Och den stackarn som ”lyssnade” får aldrig veta det. Fast ibland får han eller hon en förkortad version nästa gång vi träffas. Förmodligen precis lagom mycket även för ett tålmodigt öra. Och jag har fått formulera mig – igen!