Kroppen vill ha roligt!

Att leva ett hållbart liv innefattar många saker och en av dem är enligt min mening att må bra rent fysiskt. Att vara frisk och pigg, alltså. Det är en förutsättning för att orka med sin vardag och ha lite energi kvar till en och annan guldkant. Då krävs i de flesta fall att man äter vettigt och rör på sig. Det är det där med att röra på sig detta blogginlägg ska handla om.

Min inställning till träning är lite kluven. Allra bäst hade det varit om man var naturligt slank, välmående och lagom muskulös. Om så var fallet hade jag förmodligen inte tränat alls, mer än lite långsamma promenader vid vackert väder. Nu förhåller det sig tyvärr inte på det viset, mina muskler är inte vad man kan kalla väldefinierade och en ständig muffinsmage gör sig påmind ovanför byxkanten. Alltså för jag en kamp! Denna kamp står mellan mitt bättre jag och det jag som gillar att ta det lugnt och äta saker med socker i. Jag måste dock erkänna att de perioder när mitt bättre jag har övertaget och jag släpar min motvilliga kropp till regelbundna träningspass så är det faktiskt ganska kul. Och det känns tusan så skönt efteråt.

Under många år har jag varit en gympare. Jag har provat styrketräning också men det går inte. Det är alldeles för tråkigt. Flera gånger har jag påbörjat en styrketräningskarriär med stor entusiasm, en gång t.o.m. med stöd av en personlig tränare, men det får alltid samma resultat. I början travar jag entusiastiskt dit, sedan blir stegen allt långsammare för att till sist bli nästan stillastående. Jag tycker det är urtrist! Sista gången jag försökte fick jag nog mitt i ett set. Jag bara släppte taget om vilket pinoredskap det nu var, reste mig upp och gick. För att aldrig mer återkomma!

För att träningen ska vara rolig behöver jag fart och fläkt och omväxling. Det ska vara rivig musik och en bra ledare som är LAGOM hurtig. Dessutom gärna folk runtomkring som rör sig i samma takt som jag. Då drabbas jag av någon sorts masshypnos och känner lyckokänslorna bubbla upp. Detta är roligt! Kroppen blir glad och vill gärna röra sig, ju mer desto bättre. Alltså har det blivit gympa, år ut och år in. I perioder ska erkännas, vissa tider har det inte blivit något alls. Av tidsbrist eller allmän slöhet.

Denna höst kände jag plötsligt för att prova något annat. Vid en närmare studie av programmet på Friskis & Svettis upptäckte jag två nyheter: cirkelgym och indoor walking. Kanske skulle cirkelgym kunna vara ett sätt att styrketräna som jag kunde stå ut med? Jag tog mod till mig och travade dit och oj, vad roligt det var! Precis min grej; snabba ryck, bra musik och en peppande ledare. Samt andra som flåsade och svettades runt omkring mig.

Indoor walking var jag ytterst skeptisk till. Promenera inomhus, kan det bli fånigare? När man kan gå ut menar jag, och få ljus och frisk luft på köpet. När jag tittade på en grupp såg det dock inte alls ut som de promenerade, mera som om de joggade på stället. Till saken hör att jag älskar att jogga men mina höfter klarar det inte längre. Jag har sökt hjälp av allehanda experter men ingen har kunnat hjälpa mig. Jag försöker nu försonas med tanken på att aldrig mer kunna jogga. Men kanske indoor walking kunde vara något? Jag måste prova! Jag travade dit och fastnade direkt! Det var verkligen inte några promenader, det VAR jogging. På moln! Även här med bra musik och en peppande ledare. Samt träningskompisar runt om som kämpade lika hårt som jag. Åh, vad kul!

Jag hade alltså hittat TVÅ nya roliga träningsformer. Och det bästa av allt är att man kan kombinera dem. Några dagar i veckan har Friskis & Svettis nämligen kombipass. Först kör man cirkelgym, sedan indoor walking, sammanlagt 75 minuter. En riktig genomkörare alltså, man blir helt slut. Men lycklig! Hög av endorfiner vacklar jag ut från varje pass med en fånigt leende på läpparna. Detta måste definitivt vara en del av mitt hållbara liv!

Luther och jag

Jag har varit förkyld den sista veckan, med sedvanlig nedgång i aktivitet som följd. Som tur var hade jag inte så mycket bokat utan kunde under några dagar sköta kontoret hemifrån. Jag inrättade en sängfilial där jag bäddade ner mig med laptop och almanacka. Mer ambitiösa projekt som rapportskrivande och design av min nya hemsida (www.ekne.se, tyvärr fortfarande halvfärdig) fick vänta. Jag nöjde mig med att hålla koll på mejlen och sköta planering av de studiebesök som jag har inbokat. Många vill komma och lära sig mer om hur Malmö arbetar med hållbar stadsutveckling och en del av dem tar jag hand om. Visar dem runt och berättar om de projekt som gjort Malmö till en världsledande stad på området (min studiebesökshemsida är däremot klar www.sustainabletours.se ). Otroligt roligt att få träffa alla dessa trevliga människor som är intresserade av samma frågor som jag, nämligen hur vi ska kunna skapa långsiktigt hållbara städer. Att ta emot grupper på detta vis innebär dock en hel del fixande med tider, innehåll, mat, fika, transport osv., något som passar bra att pyssla med när man är lite förkyld.

Nackdelen med sängfilialer är att man gärna fastnar där. Det är ju så otroligt skönt och kravlöst att ligga där med duntäcket upp till hakan och jobba lite på halvfart. Framemot eftermiddagen blir det mindre och mindre jobb och mer och mer Facebook eller en bra roman. För jag är ju faktiskt sjuk! När maken kommer hem från jobbet får jag sympati och en påse ostbågar och då spinner jag som en katt. Definitivt värt lite halsont och snuva! Efter ostbågarna ropar jag på lite glass eller något att dricka och simsalabim så kommer det. Underbart!

Det svåra kommer när man börjar friskna till och ska sätta lite fart igen. Oj, vad det tar emot. Stiga upp i ottan igen och laga sin egen frukost. Packa ryggsäcken och ge sig iväg till bussen. Jobba hela dagen på kontoret utan ostbågar i sikte, och sedan hem igen och fixa med mat, tvätt, läxor osv. Jag vill inte! Vill ligga kvar i sängen och vara synd om! Bli uppassad och klemad med.

Vänta nu lite, säger vän av ordning. Är inte du egen företagare? Du kan väl jobba hur du vill? Och var du vill? Jo, det är sant, men jag har upptäckt att jag jobbar bättre om jag inte sitter hemma. Om jag tvingas klä på mig och ge mig iväg till ett kontor så skärper jag till mig betydligt. Och på kontoret kan man inte göra så mycket annat än att jobba. Man kan inte ”bara sätta på en tvätt” eller börja skura toan som man inte hann i helgen. Och av någon anledning så får jag dåligt samvete om jag drar mig för länge hemma i sängen, även om jag inte har något möte inbokat på förmiddagen. Det är väl den käre gamle Luther som knackar mig på axeln och påminner mig om mina plikter som en av familjeförsörjarna. Tack Luther, utan dig vore jag bara en lat ostbågetuggande parasit!

Kvinna med rum för sig själv

Häromdagen blev jag intervjuad och plåtad för ett reportage i tidningen Tara. Det var en god vän och kollega som arbetar som frilansjournalist som intervjuade och en fotografkompis till henne som plåtade. Anledningen till detta var frilansjournalisten tyckte att mitt boende i lägenhet en dag i veckan var en intressant och ovanlig lösning. Det verkar inte vara så många mammor som kan eller vill ha en egen lya på det sättet. Intressant är också det faktum att så många tycker det är konstigt och att det måste vara något fel. På mig eller på min relation till make och barn. Jag pratade häromdagen med en släkting som sa att hon möter samma slags reaktioner när hon berättar att hon och maken har skilda sovrum. En högst praktisk lösning för dem eftersom de har helt olika dygnsrytm och maken snarkar något infernaliskt.

Att vara med i Tara är inget jag har längtat efter även om jag gärna läser tidningen. Det känns en smula besvärande att vika ut sig i en tidning på det sättet. Jag valde att göra det ändå eftersom jag ser det som ett viktigt statement och ett exempel för andra kvinnor. Man måste inte ge upp allt för sin familj, det finns sätt att behålla en egen sfär. Alla kan förstås inte ha en egen lägenhet, men det finns andra sätt. Antingen att få ett eget rum eller att kräva utrymme i tid för att göra sina egna grejor. Så som män har gjort i alla tider! Jag har tur som har en man som i alla tider har förstått och respekterat mitt behov av eget utrymme och egen tid. Som alla starka män är han trygg i sig själv och har inget behov av att kontrollera mig eller begränsa mig. Det borde vara självklart men verkar inte vara det på alla håll. Å andra sidan verkar det också vara hos kvinnorna som problemet ligger. Att ”överge” barnen på det sättet är uteslutet för många, då skulle de känna sig som en dålig mor. Att sedan fadern gör det stup i kvarten för att åka på jobbresor, träffa polare eller ägna sig åt sina hobbies verkar inte vara samma sak. Det skulle vara intressant att undersöka hur mycket tid män respektive kvinnor tillbringar utanför hemmet när det inte är kontorstid. Ska vi gissa på att det är väldigt stor skillnad?

När intervjun var slut skulle jag plåtas. En enkel och snabb match tänkte jag naivt, jag som inte varit med i en sådan här tidning tidigare. In kommer fotografen med en resväska full med grejor och börjar packa upp! Efter en stund ser min lilla lya ut som om vi tänkte spela in en långfilm där. Det är kameror, lampor, stativ, reflektorer, sladdar och diverse annan jox. Jag beordras att placera mig i soffan och sedan börjar det: sätt dig upp lite mer, sträck på dig, fast se mysig ut, nej inte så mysig, sträck på dig, titta hitåt, vrid mer på huvudet, titta i boken, titta ner, titta upp, SE MYSIG UT! Puh! Sisådär 800 bilder senare när jag fått värmeslag under den mysiga filten är vi klara. Tror jag. Då flyttar vi ut i hallen för att ta en välkomnande bild med mig i ytterdörren. Och så börjar det på nytt: sträck på dig, se välkomnande ut, vrid på huvudet osv, osv. Och hela tiden står journalisten och vippar med en stor reflektor för att få fram rätt lyster i min, nu ganska uttröttade, nuna. Nu börjar jag förstå hur mycket jobb det ligger bakom till synes helt avslappade och spontana bilder man ser i tidningar av det här slaget. Och hur väldigt lite glamoröst det måste vara att jobba som fotomodell. All heder till det proffsiga teamet som jobbade med mig och som hela tiden var supertrevliga och glada. Det kan inte ha varit lätt!

Jag vill också ha roligt!

Jag har alltid varit morgonpigg. I hela mitt liv har jag vaknat tidigt utan ansträngning och morgnarna är min bästa tid för att få något gjort. Då är jag som piggast och det är tillräckligt folktomt omkring mig för att jag ska få greja ifred. Och luften! Det är något särskilt med morgonluften, den känns nytvättad och liksom krispig. När jag går ut och hämtar tidningen slår den emot mig och jag känner mig nytvättad och krispig jag också. Idag kan jag klara vad som helst, kom an bara! Den enda som är uppe för att skåda detta kraftpaket till människa är dock igelkotten, som på sitt vanliga vänliga vis traskar runt på gräsmattan och letar efter frukost.

Tyvärr varar den här Tarzan-känslan inte så länge. Fram till lunch om jag har tur. Sedan börjar den mattas av och vid eftermiddagsfikan börjar det gå raskt utför. När jag ska cykla hem från jobbet är jag trött och muttrar surt över att vi bor så långt ut att man måste cykla i ”eevigheter” för att komma hem. Väl hemma är jag genomsvettig och slutkörd. Om det är min matlagningsdag svär jag över den ambitiösa menyn och önskar att jag hade köpt något färdigt att bara slänga in i ugnen. Skit i kostcirkeln och barnens hälsa, mamma är trött för f-n! Och efter middagen är det färdigt. Då rasar jag omkull i soffan och går långsamt ner i ett närmast komatöst tillstånd. På mannens vänliga fråga om vi ska titta på en bra film orkar jag knappt svara och till slut säger barnen åt mig att det är bättre att jag ligger i min säng och sover istället för att ta upp plats i soffan. Då masar jag mig upp och släpar mig in i sovrummet där jag slutligen kollapsar. Sover som en gris tills jag vaknar nästa morgon och återigen är Tarzan.

Denna läggning är naturligtvis ytterst trevlig på morgnarna. Jag slipper de plågor som morgontrötta människor måste gå igenom varje dag när väckarklockan ringer. När jag ser hur maken snoozar tretton gånger och sedan ändå har ytterst svårt att släpa sig upp välsignar jag min morgonpigghet. Men på kvällarna! Då när alla normala människor har sin bästa tid och allt trevligt händer. Då man äntligen får umgås med familj och vänner. Då man går ut på stan eller är bjuden på någon rolig fest. Men jag då? Jag vill också vara med! Om jag ska gå ut på kvällen får jag göra som småbarnen; sova middag. Då kanske jag kan hålla mig vaken över varmrätten. Så mycket roligt man missar när man är morgonmänniska, det är helt enkelt inte rättvist. Men vänta bara, min tid kommer. När jag blir diktator ska alla fester vara på morgonen. Och då kommer jag att vara piggast!

Att få formulera sig

Den här bloggen har varit tom och outnyttjad ett bra tag men nu har jag bestämt mig för att sparka igång igen! I våras kroknade jag efter att ha bloggat ganska intensivt, först under mitt prylfria år på www.prylfritt.blogspot.com och sedan här på Hållbara livet. Det började kännas som en plikt att blogga och jag fick rejält dåligt samvete när jag inte skrivit på ett tag. Att blogga ska ju vara roligt! I samma veva började jag på Facebook och tyckte det var underbart lättvindigt och kravlöst i jämförelse. Man bara rafsar ner några rader och vips så är det klart. Och vad mycket trevliga människor man får kontakt med, bara sådär.

Efter ett tag med Facebook har jag dock börjat känna mig begränsad. Så mycket att säga och så lite plats! Mina inlägg har blivit längre och längre och det börjar bli frustrerande att inte få utveckla mina tankar mer. Så här är jag igen, på min kära blogg! Jag gillar fortfarande Facebook och tänker stanna kvar där men ambitionen är att klara av båda. Vi får väl se hur det går.

De läsare jag hade här på bloggen har naturligtvis tröttnat och försvunnit för länge sedan. Det är tråkigt men inte på något sätt avgörande. Naturligtvis är det roligt om man blir läst och kommenterad, fattas bara annat. Men om ingen läser skriver jag ändå. Författaren Gun-Britt Sundström använde en gång för länge sedan ordet ”formuleringsglädje” och det har stannat kvar hos mig. Det är precis vad det handlar om. Att få formulera sig, om så bara för sig själv, är på något vis förlösande. Att leta efter en känsla, en stämning, och sedan lyckats uttrycka den i ord ÄR verkligen en sann glädje. Man vänder och vrider på orden och vips, där satt den! Precis så ska det uttryckas, precis så är det. Och på köpet blir man lite klokare, får lite mer självinsikt.

Även i de stunder jag inte har tillgång till Facebook eller min blogg har jag ett behov av att formulera mig. Ofta går jag omkring och beskriver verkligheten omkring mig, tyst för mig själv. Ibland är det någon särskilt person jag berättar för, någon som jag tror skulle vara intresserad av det som just händer, och ibland är det bara vem som helst där ute. På det viset riskerar man inte att trötta ut någon som har annat för sig än att lyssna på mig i det oändliga. Och den stackarn som ”lyssnade” får aldrig veta det. Fast ibland får han eller hon en förkortad version nästa gång vi träffas. Förmodligen precis lagom mycket även för ett tålmodigt öra. Och jag har fått formulera mig – igen!

Republikan, javisst!

Idag är jag republikan! Mer än vanligt alltså! Jag har alltid tyckt det är helt absurt med monarki av flera skäl. Först och främst för att jag tycker att det i en demokrati borde vara självklart att man väljer vem som ska representera en. Och jag har vad jag kan komma ihåg aldrig blivit tillfrågad om jag vill att ätten Bernadotte ska representera mig någonstans! För det andra att jag tycker att hela den här låtsasvärlden som de lever i är helt absurd. Med tjusiga kläder, diadem, medaljer och märkliga ritualer som så vitt jag förstår mest tjänar till att stänga ute de oinvigda, dvs. oss vanliga dödliga. Trots detta så har jag inte brytt mig så mycket om det hela utan tänkt att de kan väl få hållas, de gör ju ingen skada och många verkar ju gilla dem. Men nu har jag tänkt om!

Det som fått mig att reagera är Viktorias bestämda önskan att pappa kungen vid bröllopet ska leda henne fram till altaret och där lämna över henne till den blivande maken. Som om hon inte har någon egen vilja utan detta är en deal mellan de båda männen! Egendom som förs över, liksom. Det gör mig vansinnig! Många har protesterat, t.o.m. svenska kyrkan har reagerat och försökt få henne att tänka om, eftersom detta inte är förenligt med den svenska synen på jämställdhet.

Nu hävdar en del att detta borde hon väl få bestämma själv. Jo, det kan man ju tycka om det gällde mig eller min granne. Men detta är ett bröllop som kommer att följas av miljoner människor! (Hennes föräldrars bröllop sågs av 500 miljoner!)Och bruden och hennes familj är förebilder för många, många. Jag är rädd för att hon nu skapar en ny bröllopstradition i Sverige. I värsta fall kommer vi nu från och med nu få se massor av unga tjejer som leds in av pappa i kyrkan för att där överlämnas till sin nya ägare. Som en liten kattunge. Gulligt?

Frustration på bibblan

Idag var jag otrevlig mot en bibliotekarie. Detta släkte tillhör egentligen mina favoriter, bokmal som jag är. Men idag när jag kom till biblioteket så hade de ändrat systemet för uthämtning av beställda böcker. Fram tills nu har böckerna sorterats in efter beställarens namn och så länge man bara kunde komma ihåg vad man heter och var hyfsat orienterad i det svenska alfabetet så var hämtningen inga problem. Nu har de plötsligt bestämt sig för att böckerna ska sorteras efter vilket datum de senast måste hämtas ut! Och hur ofta kommer man ihåg det när man kommer till bibblan?! Jag frågade en bibliotekarie vad detta idiotiska system berodde på och, precis som jag misstänkte; det skulle bli "lättare för personalen". Jag frågade, i den övervänliga ton jag bara använder till små barn och idioter, om de inte hade tänkt på att det istället blev mycket svårare för kunderna, men hon verkade inte förstå frågan alls. Det var ju bara att läsa i mejlet man får hem vilket datum som är sista hämtningsdagen, tyckte hon. Jag förklarade att det inte är själva läsandet som är problemet utan komihågandet! Oftast vet jag inte precis när jag ska till bibblan heller utan jag vet att jag har en vecka på mig att hämta boken och sedan slinker jag in på bibblan när jag får en stund över. Då måste jag alltså notera datumen på en lapp och sedan förvara lappen på ett ställe som jag alltid, i alla lägen, bär med mig. Naturligtvis kan jag lägga in det i "Anteckningar" i mobilen, men det finns ju fler än jag som hämtar böcker. Kan alla använda sin mobil på det sättet? Har ens alla en mobil? Nä, fy på er, Stadsbiblioteket i Malmö! Var är servicen och kundorienteringen!

Jag hade ytterligare en smått surrealistisk upplevelse idag. Jag gick till Coop för att panta petflaskor. Medan jag stod i kön till pant-automaten så stod det en synnerligen sliten A-lagare bredvid och tittade hoppfullt på oss pantare medan han nynnade på en lång och sprucken klagovisa. Det var svårt att höra vad den gick ut på i detalj men tonfallet var inte att ta fel på; han var inte glad! Han kände sig rent av miserabel. Av princip ger jag aldrig bort pengar till folk som tigger på gatorna eftersom jag är övertygad om att pengarna bara kommer att gå till att underhålla ett eller annat missbruk. Istället ger jag pengar till organisationer som jag tror kan förvalta dem bättre. Varje månad dras det automatiskt 500 kr från mitt konto till två organisationer jag har förtroende för. Perfekt; pengarna gör nytta och jag märker inte ens att jag betalar!

När jag kom fram till pantomaten och stoppade in mina flaskor så närmade sig den ledsne mannen hoppfullt och volymen på klagosången steg ytterligare någon decibel. Min vana trogen tryckte jag på biståndsknappen när jag var färdig; ett lätt sätt att göra lite nytta utan att ens märka att pengarna försvinner. Det kändes dock ganska absurt att trycka på knappen med texten "Hjälp en familj i världen i nöd!" samtidigt som det stod en livs levande människa i nöd bara en meter bort. Tänk vad glad han hade blivit om han hade fått panten istället. Rätt eller fel?