Kvinna med rum för sig själv

Häromdagen blev jag intervjuad och plåtad för ett reportage i tidningen Tara. Det var en god vän och kollega som arbetar som frilansjournalist som intervjuade och en fotografkompis till henne som plåtade. Anledningen till detta var frilansjournalisten tyckte att mitt boende i lägenhet en dag i veckan var en intressant och ovanlig lösning. Det verkar inte vara så många mammor som kan eller vill ha en egen lya på det sättet. Intressant är också det faktum att så många tycker det är konstigt och att det måste vara något fel. På mig eller på min relation till make och barn. Jag pratade häromdagen med en släkting som sa att hon möter samma slags reaktioner när hon berättar att hon och maken har skilda sovrum. En högst praktisk lösning för dem eftersom de har helt olika dygnsrytm och maken snarkar något infernaliskt.

Att vara med i Tara är inget jag har längtat efter även om jag gärna läser tidningen. Det känns en smula besvärande att vika ut sig i en tidning på det sättet. Jag valde att göra det ändå eftersom jag ser det som ett viktigt statement och ett exempel för andra kvinnor. Man måste inte ge upp allt för sin familj, det finns sätt att behålla en egen sfär. Alla kan förstås inte ha en egen lägenhet, men det finns andra sätt. Antingen att få ett eget rum eller att kräva utrymme i tid för att göra sina egna grejor. Så som män har gjort i alla tider! Jag har tur som har en man som i alla tider har förstått och respekterat mitt behov av eget utrymme och egen tid. Som alla starka män är han trygg i sig själv och har inget behov av att kontrollera mig eller begränsa mig. Det borde vara självklart men verkar inte vara det på alla håll. Å andra sidan verkar det också vara hos kvinnorna som problemet ligger. Att ”överge” barnen på det sättet är uteslutet för många, då skulle de känna sig som en dålig mor. Att sedan fadern gör det stup i kvarten för att åka på jobbresor, träffa polare eller ägna sig åt sina hobbies verkar inte vara samma sak. Det skulle vara intressant att undersöka hur mycket tid män respektive kvinnor tillbringar utanför hemmet när det inte är kontorstid. Ska vi gissa på att det är väldigt stor skillnad?

När intervjun var slut skulle jag plåtas. En enkel och snabb match tänkte jag naivt, jag som inte varit med i en sådan här tidning tidigare. In kommer fotografen med en resväska full med grejor och börjar packa upp! Efter en stund ser min lilla lya ut som om vi tänkte spela in en långfilm där. Det är kameror, lampor, stativ, reflektorer, sladdar och diverse annan jox. Jag beordras att placera mig i soffan och sedan börjar det: sätt dig upp lite mer, sträck på dig, fast se mysig ut, nej inte så mysig, sträck på dig, titta hitåt, vrid mer på huvudet, titta i boken, titta ner, titta upp, SE MYSIG UT! Puh! Sisådär 800 bilder senare när jag fått värmeslag under den mysiga filten är vi klara. Tror jag. Då flyttar vi ut i hallen för att ta en välkomnande bild med mig i ytterdörren. Och så börjar det på nytt: sträck på dig, se välkomnande ut, vrid på huvudet osv, osv. Och hela tiden står journalisten och vippar med en stor reflektor för att få fram rätt lyster i min, nu ganska uttröttade, nuna. Nu börjar jag förstå hur mycket jobb det ligger bakom till synes helt avslappade och spontana bilder man ser i tidningar av det här slaget. Och hur väldigt lite glamoröst det måste vara att jobba som fotomodell. All heder till det proffsiga teamet som jobbade med mig och som hela tiden var supertrevliga och glada. Det kan inte ha varit lätt!

Jag vill också ha roligt!

Jag har alltid varit morgonpigg. I hela mitt liv har jag vaknat tidigt utan ansträngning och morgnarna är min bästa tid för att få något gjort. Då är jag som piggast och det är tillräckligt folktomt omkring mig för att jag ska få greja ifred. Och luften! Det är något särskilt med morgonluften, den känns nytvättad och liksom krispig. När jag går ut och hämtar tidningen slår den emot mig och jag känner mig nytvättad och krispig jag också. Idag kan jag klara vad som helst, kom an bara! Den enda som är uppe för att skåda detta kraftpaket till människa är dock igelkotten, som på sitt vanliga vänliga vis traskar runt på gräsmattan och letar efter frukost.

Tyvärr varar den här Tarzan-känslan inte så länge. Fram till lunch om jag har tur. Sedan börjar den mattas av och vid eftermiddagsfikan börjar det gå raskt utför. När jag ska cykla hem från jobbet är jag trött och muttrar surt över att vi bor så långt ut att man måste cykla i ”eevigheter” för att komma hem. Väl hemma är jag genomsvettig och slutkörd. Om det är min matlagningsdag svär jag över den ambitiösa menyn och önskar att jag hade köpt något färdigt att bara slänga in i ugnen. Skit i kostcirkeln och barnens hälsa, mamma är trött för f-n! Och efter middagen är det färdigt. Då rasar jag omkull i soffan och går långsamt ner i ett närmast komatöst tillstånd. På mannens vänliga fråga om vi ska titta på en bra film orkar jag knappt svara och till slut säger barnen åt mig att det är bättre att jag ligger i min säng och sover istället för att ta upp plats i soffan. Då masar jag mig upp och släpar mig in i sovrummet där jag slutligen kollapsar. Sover som en gris tills jag vaknar nästa morgon och återigen är Tarzan.

Denna läggning är naturligtvis ytterst trevlig på morgnarna. Jag slipper de plågor som morgontrötta människor måste gå igenom varje dag när väckarklockan ringer. När jag ser hur maken snoozar tretton gånger och sedan ändå har ytterst svårt att släpa sig upp välsignar jag min morgonpigghet. Men på kvällarna! Då när alla normala människor har sin bästa tid och allt trevligt händer. Då man äntligen får umgås med familj och vänner. Då man går ut på stan eller är bjuden på någon rolig fest. Men jag då? Jag vill också vara med! Om jag ska gå ut på kvällen får jag göra som småbarnen; sova middag. Då kanske jag kan hålla mig vaken över varmrätten. Så mycket roligt man missar när man är morgonmänniska, det är helt enkelt inte rättvist. Men vänta bara, min tid kommer. När jag blir diktator ska alla fester vara på morgonen. Och då kommer jag att vara piggast!

Att få formulera sig

Den här bloggen har varit tom och outnyttjad ett bra tag men nu har jag bestämt mig för att sparka igång igen! I våras kroknade jag efter att ha bloggat ganska intensivt, först under mitt prylfria år på www.prylfritt.blogspot.com och sedan här på Hållbara livet. Det började kännas som en plikt att blogga och jag fick rejält dåligt samvete när jag inte skrivit på ett tag. Att blogga ska ju vara roligt! I samma veva började jag på Facebook och tyckte det var underbart lättvindigt och kravlöst i jämförelse. Man bara rafsar ner några rader och vips så är det klart. Och vad mycket trevliga människor man får kontakt med, bara sådär.

Efter ett tag med Facebook har jag dock börjat känna mig begränsad. Så mycket att säga och så lite plats! Mina inlägg har blivit längre och längre och det börjar bli frustrerande att inte få utveckla mina tankar mer. Så här är jag igen, på min kära blogg! Jag gillar fortfarande Facebook och tänker stanna kvar där men ambitionen är att klara av båda. Vi får väl se hur det går.

De läsare jag hade här på bloggen har naturligtvis tröttnat och försvunnit för länge sedan. Det är tråkigt men inte på något sätt avgörande. Naturligtvis är det roligt om man blir läst och kommenterad, fattas bara annat. Men om ingen läser skriver jag ändå. Författaren Gun-Britt Sundström använde en gång för länge sedan ordet ”formuleringsglädje” och det har stannat kvar hos mig. Det är precis vad det handlar om. Att få formulera sig, om så bara för sig själv, är på något vis förlösande. Att leta efter en känsla, en stämning, och sedan lyckats uttrycka den i ord ÄR verkligen en sann glädje. Man vänder och vrider på orden och vips, där satt den! Precis så ska det uttryckas, precis så är det. Och på köpet blir man lite klokare, får lite mer självinsikt.

Även i de stunder jag inte har tillgång till Facebook eller min blogg har jag ett behov av att formulera mig. Ofta går jag omkring och beskriver verkligheten omkring mig, tyst för mig själv. Ibland är det någon särskilt person jag berättar för, någon som jag tror skulle vara intresserad av det som just händer, och ibland är det bara vem som helst där ute. På det viset riskerar man inte att trötta ut någon som har annat för sig än att lyssna på mig i det oändliga. Och den stackarn som ”lyssnade” får aldrig veta det. Fast ibland får han eller hon en förkortad version nästa gång vi träffas. Förmodligen precis lagom mycket även för ett tålmodigt öra. Och jag har fått formulera mig – igen!