Republikan, javisst!

Idag är jag republikan! Mer än vanligt alltså! Jag har alltid tyckt det är helt absurt med monarki av flera skäl. Först och främst för att jag tycker att det i en demokrati borde vara självklart att man väljer vem som ska representera en. Och jag har vad jag kan komma ihåg aldrig blivit tillfrågad om jag vill att ätten Bernadotte ska representera mig någonstans! För det andra att jag tycker att hela den här låtsasvärlden som de lever i är helt absurd. Med tjusiga kläder, diadem, medaljer och märkliga ritualer som så vitt jag förstår mest tjänar till att stänga ute de oinvigda, dvs. oss vanliga dödliga. Trots detta så har jag inte brytt mig så mycket om det hela utan tänkt att de kan väl få hållas, de gör ju ingen skada och många verkar ju gilla dem. Men nu har jag tänkt om!

Det som fått mig att reagera är Viktorias bestämda önskan att pappa kungen vid bröllopet ska leda henne fram till altaret och där lämna över henne till den blivande maken. Som om hon inte har någon egen vilja utan detta är en deal mellan de båda männen! Egendom som förs över, liksom. Det gör mig vansinnig! Många har protesterat, t.o.m. svenska kyrkan har reagerat och försökt få henne att tänka om, eftersom detta inte är förenligt med den svenska synen på jämställdhet.

Nu hävdar en del att detta borde hon väl få bestämma själv. Jo, det kan man ju tycka om det gällde mig eller min granne. Men detta är ett bröllop som kommer att följas av miljoner människor! (Hennes föräldrars bröllop sågs av 500 miljoner!)Och bruden och hennes familj är förebilder för många, många. Jag är rädd för att hon nu skapar en ny bröllopstradition i Sverige. I värsta fall kommer vi nu från och med nu få se massor av unga tjejer som leds in av pappa i kyrkan för att där överlämnas till sin nya ägare. Som en liten kattunge. Gulligt?

Frustration på bibblan

Idag var jag otrevlig mot en bibliotekarie. Detta släkte tillhör egentligen mina favoriter, bokmal som jag är. Men idag när jag kom till biblioteket så hade de ändrat systemet för uthämtning av beställda böcker. Fram tills nu har böckerna sorterats in efter beställarens namn och så länge man bara kunde komma ihåg vad man heter och var hyfsat orienterad i det svenska alfabetet så var hämtningen inga problem. Nu har de plötsligt bestämt sig för att böckerna ska sorteras efter vilket datum de senast måste hämtas ut! Och hur ofta kommer man ihåg det när man kommer till bibblan?! Jag frågade en bibliotekarie vad detta idiotiska system berodde på och, precis som jag misstänkte; det skulle bli "lättare för personalen". Jag frågade, i den övervänliga ton jag bara använder till små barn och idioter, om de inte hade tänkt på att det istället blev mycket svårare för kunderna, men hon verkade inte förstå frågan alls. Det var ju bara att läsa i mejlet man får hem vilket datum som är sista hämtningsdagen, tyckte hon. Jag förklarade att det inte är själva läsandet som är problemet utan komihågandet! Oftast vet jag inte precis när jag ska till bibblan heller utan jag vet att jag har en vecka på mig att hämta boken och sedan slinker jag in på bibblan när jag får en stund över. Då måste jag alltså notera datumen på en lapp och sedan förvara lappen på ett ställe som jag alltid, i alla lägen, bär med mig. Naturligtvis kan jag lägga in det i "Anteckningar" i mobilen, men det finns ju fler än jag som hämtar böcker. Kan alla använda sin mobil på det sättet? Har ens alla en mobil? Nä, fy på er, Stadsbiblioteket i Malmö! Var är servicen och kundorienteringen!

Jag hade ytterligare en smått surrealistisk upplevelse idag. Jag gick till Coop för att panta petflaskor. Medan jag stod i kön till pant-automaten så stod det en synnerligen sliten A-lagare bredvid och tittade hoppfullt på oss pantare medan han nynnade på en lång och sprucken klagovisa. Det var svårt att höra vad den gick ut på i detalj men tonfallet var inte att ta fel på; han var inte glad! Han kände sig rent av miserabel. Av princip ger jag aldrig bort pengar till folk som tigger på gatorna eftersom jag är övertygad om att pengarna bara kommer att gå till att underhålla ett eller annat missbruk. Istället ger jag pengar till organisationer som jag tror kan förvalta dem bättre. Varje månad dras det automatiskt 500 kr från mitt konto till två organisationer jag har förtroende för. Perfekt; pengarna gör nytta och jag märker inte ens att jag betalar!

När jag kom fram till pantomaten och stoppade in mina flaskor så närmade sig den ledsne mannen hoppfullt och volymen på klagosången steg ytterligare någon decibel. Min vana trogen tryckte jag på biståndsknappen när jag var färdig; ett lätt sätt att göra lite nytta utan att ens märka att pengarna försvinner. Det kändes dock ganska absurt att trycka på knappen med texten "Hjälp en familj i världen i nöd!" samtidigt som det stod en livs levande människa i nöd bara en meter bort. Tänk vad glad han hade blivit om han hade fått panten istället. Rätt eller fel?

Förberedelser

Jag börjar nu på allvar planera min nya tillvaro som frilans. Jag för diskussioner med en kommunikationsbyrå i stan om att hyra ett rum hos dem. Jag hade egentligen planerat att jobba i min lägenhet och hemma i huset men när erbjudandet kom blev jag sugen. Ett fint rum på en jättebra adress och trevliga ”kollegor”, kan det bli bättre? Jag känner det här gänget sedan länge genom jobbet och tror att vi kan trivas bra ihop; det kan ju också generera mer jobb, både för mig och för dem. Förhoppningsvis kommer saknaden efter min ”andra familj”, kollegorna på det gamla jobbet, inte heller bli så stor om jag får en ny jobb-familj.

Har också insett att jag måste lämna ifrån min fina jobb-dator när jag slutar. Min privata dator är en urgammal, långsam sak som jag köpte för ca 10 år sedan, den är dessutom alldeles för stor att släpa runt på. Sagt och gjort, här måste köpas en dator! Efter en hel del letande och funderande bestämde jag mig för en tiotums laptop som jag kan ha med mig överallt, och igår slog jag till. Tur att jag har ett IT-snille till man som kan hjälpa mg med installationerna; efter några timmars micklande är den lilla maskinen klar att använda. Jag blev lite övermodig en stund och trodde att jag skulle kunna klara mig utan maken men det fick jag snabbt ångra. Lyckades nämligen missförstå en fråga från datorn(hur lätt är inte det?) och installera något som jag inte skulle ha och sedan inte kunde bli av med. Det tog maken en hel del tid och mycket muttrande att reda ut det. En stund senare var det färdigt igen, då fick äldste sonen rycka ut. Då hade jag lyckats stänga av muspekaren och kunde inte på några villkors vis få igång den igen. Jag säger bara, vad skulle man göra utan ”control+alt+delete” och händiga familjemedlemmar?

Andra saker som på ett tämligen bryskt sätt säger mig att jag nu är ”on my own” är att alla trevliga förmåner försvinner. Sådana saker som massage, yoga och Friskis & Svettis-kort som tidigare subventionerats kraftigt kommer nu att kosta mig en hel förmögenhet. Och rikskupongerna som har gett mig ”gratis” luncher i fem år tas ifrån mig på det mest obarmhärtiga vis! Ja, jag vet väl att det inte var gratis men det kändes så. Särskilt som kostnaden drogs direkt från lönen så att man aldrig såg den. Inga mer ”monopol-pengar” för mig! Jag får väl börja med lunchlådor. Usch vad trist det låter, jag älskar att äta ute!

Trots dessa nya bistra villkor är jag helnöjd med mitt beslut att säga upp mig. Det ska bli spännande att vara min egen boss igen och jag har alltid älskat känslan av att inte veta vad som ska hända härnäst. Nu är det bara en dryg månad kvar, sedan är det skarpt läge. Jag kan knappt vänta!