Förberedelser

Jag börjar nu på allvar planera min nya tillvaro som frilans. Jag för diskussioner med en kommunikationsbyrå i stan om att hyra ett rum hos dem. Jag hade egentligen planerat att jobba i min lägenhet och hemma i huset men när erbjudandet kom blev jag sugen. Ett fint rum på en jättebra adress och trevliga ”kollegor”, kan det bli bättre? Jag känner det här gänget sedan länge genom jobbet och tror att vi kan trivas bra ihop; det kan ju också generera mer jobb, både för mig och för dem. Förhoppningsvis kommer saknaden efter min ”andra familj”, kollegorna på det gamla jobbet, inte heller bli så stor om jag får en ny jobb-familj.

Har också insett att jag måste lämna ifrån min fina jobb-dator när jag slutar. Min privata dator är en urgammal, långsam sak som jag köpte för ca 10 år sedan, den är dessutom alldeles för stor att släpa runt på. Sagt och gjort, här måste köpas en dator! Efter en hel del letande och funderande bestämde jag mig för en tiotums laptop som jag kan ha med mig överallt, och igår slog jag till. Tur att jag har ett IT-snille till man som kan hjälpa mg med installationerna; efter några timmars micklande är den lilla maskinen klar att använda. Jag blev lite övermodig en stund och trodde att jag skulle kunna klara mig utan maken men det fick jag snabbt ångra. Lyckades nämligen missförstå en fråga från datorn(hur lätt är inte det?) och installera något som jag inte skulle ha och sedan inte kunde bli av med. Det tog maken en hel del tid och mycket muttrande att reda ut det. En stund senare var det färdigt igen, då fick äldste sonen rycka ut. Då hade jag lyckats stänga av muspekaren och kunde inte på några villkors vis få igång den igen. Jag säger bara, vad skulle man göra utan ”control+alt+delete” och händiga familjemedlemmar?

Andra saker som på ett tämligen bryskt sätt säger mig att jag nu är ”on my own” är att alla trevliga förmåner försvinner. Sådana saker som massage, yoga och Friskis & Svettis-kort som tidigare subventionerats kraftigt kommer nu att kosta mig en hel förmögenhet. Och rikskupongerna som har gett mig ”gratis” luncher i fem år tas ifrån mig på det mest obarmhärtiga vis! Ja, jag vet väl att det inte var gratis men det kändes så. Särskilt som kostnaden drogs direkt från lönen så att man aldrig såg den. Inga mer ”monopol-pengar” för mig! Jag får väl börja med lunchlådor. Usch vad trist det låter, jag älskar att äta ute!

Trots dessa nya bistra villkor är jag helnöjd med mitt beslut att säga upp mig. Det ska bli spännande att vara min egen boss igen och jag har alltid älskat känslan av att inte veta vad som ska hända härnäst. Nu är det bara en dryg månad kvar, sedan är det skarpt läge. Jag kan knappt vänta!